amandakatariina

Det är nog väldigt individuellt. Det finns inget direkt svar att så här känns det, så här vet man. Vissa kanske anser att man känner fjärilar i magen när man pussas och någon annan kanske tycker att om man varit tillsammans visst länge för att det ska vara den rätta. Jag tror att det är något som växer fram, man vaknar inte på morgonen en dag och tänker ”men gud han/hon är ju den rätta!”.

Sen kan man tänka den rätta för vad? För att gifta sig eller? Det måste man ju inte göra, eller är det inte äkta kärlek då? Det har nog blivit lite mycket hysteri kring att hitta ”the one” och det har krypit ner i åldrarna dessutom. När man är tonåring ska man inte leta efter den rätta, det tycker inte jag. Man är för ung, för liten för att tänka på giftermål.

Jag vet, jag är bara 17 år. Jag borde kanske inte gå runt och fundera på det här. Men här har ni mina tankar om det också.

Jag ska vara ärlig. Jag mår inte bra. Eller det beror på hur man definierar bra. Jag är glad, tills jag blir själv. Då kommer tårar, minnen - ja hela köret. I massor.

Hur mycket jag än vill att jag och Victor ska fungera som vänner så vet jag att det kommer ändå aldrig bli som förut, innan vi blev tillsammans. Jag kommer inte kunna prata med han om det mesta, som jag kan med Dmitri. Jag kan inte säga till han hur jag egentligen mår eftersom jag är rädd att han ska må dåligt bara för att jag gör det pga att det val han gjorde. Jag berättar ingenting om tex Jocke, inte ens att jag går dit, för jag vill inte att han ska tro att jag typ glömt han. För det har jag inte, långt ifrån.

Vissa dagar är lättare än andra, men så är det för alla. Vissa dagar kan jag tänka: jo victor gjorde nog ändå ett bra val. Medans andra dagar kan jag nästan få hatkänslor för att han har sårat mig så pass mycket. Men i dom där hatkänslorna så tycker jag fortfarande om honom, väldigt väldigt mycket. För mycket för att vi ska kunna fungera som kompisar. Men det berättar jag inte för honom. Jag berättar inte att jag saknar honom så otroligt mycket, att jag saknar när han bara stod och höll om mig när jag var ledsen. För det kommer han inte göra igen.

Jag får skuldkänslor när jag träffar Jocke, eller någon annan kille. Det känns som att jag gör fel, fel att umgås med någon annan kille än han. Dåligt samvete, det känns som att jag sviker han. Men jag vet inte varför jag känner så.

Jag har sagt till mig själv att aldrig mer gråta inför Victor. Jag ska hålla det inom mig, tills han inte kan se det längre. Han berättade för mig, samma vecka som det tog slut, att det var jobbigt för han att se mig så ledsen som jag var (och i ”hemlighet” är). Jag har nu upptäckt att varje gång jag sett att han har varit nere, ledsen eller arg – då har jag också blivit det. Men de gånger han varit glad har jag inte kunnat vara det, för jag får känslan av att han glömt bort allt vi hade.

Ni har kanske vid det här laget insett hur mycket Victor faktiskt betydde för mig då, och gör nu. Hur mycket jag tyckte om honom, jag älskade honom av hela mitt hjärta. Jag tycker fortfarande om honom, alldeles för mycket. För mitt eget bästa.

Jag vågar inte satsa igen.

Jag har varit hos doktorn idag. Jag har körtelfeber. Toppen.
Gör så grymt j*vla ont i halsen när jag sväljer så vill knappt äta. Men jag vet att om jag inte äter kommer jag gå ner så mycket i vikt så jag ser ut som ett skelett.. Nej, men det värsta är att jag inte får träna. Jag kommer tappa så mycket i simningen..
Är det någon av er som har haft det och kan berätta hur lång tid det tog innan ni blev frisk?