Jag ska vara ärlig. Jag mår inte bra. Eller det beror på hur man definierar bra. Jag är glad, tills jag blir själv. Då kommer tårar, minnen - ja hela köret. I massor.

Hur mycket jag än vill att jag och Victor ska fungera som vänner så vet jag att det kommer ändå aldrig bli som förut, innan vi blev tillsammans. Jag kommer inte kunna prata med han om det mesta, som jag kan med Dmitri. Jag kan inte säga till han hur jag egentligen mår eftersom jag är rädd att han ska må dåligt bara för att jag gör det pga att det val han gjorde. Jag berättar ingenting om tex Jocke, inte ens att jag går dit, för jag vill inte att han ska tro att jag typ glömt han. För det har jag inte, långt ifrån.

Vissa dagar är lättare än andra, men så är det för alla. Vissa dagar kan jag tänka: jo victor gjorde nog ändå ett bra val. Medans andra dagar kan jag nästan få hatkänslor för att han har sårat mig så pass mycket. Men i dom där hatkänslorna så tycker jag fortfarande om honom, väldigt väldigt mycket. För mycket för att vi ska kunna fungera som kompisar. Men det berättar jag inte för honom. Jag berättar inte att jag saknar honom så otroligt mycket, att jag saknar när han bara stod och höll om mig när jag var ledsen. För det kommer han inte göra igen.

Jag får skuldkänslor när jag träffar Jocke, eller någon annan kille. Det känns som att jag gör fel, fel att umgås med någon annan kille än han. Dåligt samvete, det känns som att jag sviker han. Men jag vet inte varför jag känner så.

Jag har sagt till mig själv att aldrig mer gråta inför Victor. Jag ska hålla det inom mig, tills han inte kan se det längre. Han berättade för mig, samma vecka som det tog slut, att det var jobbigt för han att se mig så ledsen som jag var (och i ”hemlighet” är). Jag har nu upptäckt att varje gång jag sett att han har varit nere, ledsen eller arg – då har jag också blivit det. Men de gånger han varit glad har jag inte kunnat vara det, för jag får känslan av att han glömt bort allt vi hade.

Ni har kanske vid det här laget insett hur mycket Victor faktiskt betydde för mig då, och gör nu. Hur mycket jag tyckte om honom, jag älskade honom av hela mitt hjärta. Jag tycker fortfarande om honom, alldeles för mycket. För mitt eget bästa.

Jag vågar inte satsa igen.