No surprise that I got lost.
Nu har han åkt. Tårarna rullar sakta med säkert ner för kinderna. Jag vill ju inte att han ska åka. Han ville inte heller åka. Men jag antar att han var tvungen.
Jag håller tummarna och jag hoppas att han har möjlighet att åka upp sista helgen innan lovet. Den helgen då alla ska stanna, grilla och ha det riktigt mysigt.
Men jag är glad att helgen blev som den blev, även fast det inte riktigt var vad vi planerade. Bara jag är med Johannes så :)
Nu för att jag ska göra något annat än bara ligga i sängen så ska jag kolla på Desperate, j*vligt länge sen.
Kommentarer
Trackback
