När jag cyklade till träningen imorse så glömde jag att starta min ipod. Hörlurarna satt i och jag cyklade på i frid och fröjd. Tills jag kom till badet, då kom jag på att det inte spelades någon musik i mina öron. Jag måste ha inbillat mig något så ofantligt mycket att jag lyssnade, för jag trodde verkligen det. Min morgon kändes förstörd när jag insåg hela grejen.

-

Sen fick jag veta av min tränare Patrik att jag bara (för mig är det.. eh.. bara) simma tre åttahundringar istället för fyra. Morgonen kändes en aning lättare. Men jag hade fortfarande inte hämtat mig efter Ipod-händelsen. Så viktigt är det för mig med musik.

-

Men inte så viktigt att jag kan erkänna att jag har förstört mina hörlurar. Sprängt dom kan man nog också säga i en kombination med vatten. Jag är så otroligt rädd att dom inte kommer sitta lika i öronen om jag köper nya, då blir hela musikupplevelsen fel. Så jag kan leva med relativt dålig ljudkvalitet – bara dom sitter skönt. Men jag ska köpa nya, när jag har förstört dom här lite mer.

-

Jag har även upptäckt att jag lyssnar på samma spellista varje gång. Samma fyrtiotvå eller fyrtioåtta – så noga räknar jag inte – låtar varje gång. Jag förstår inte att jag inte tröttnar efter sisådär en månad. Fast vissa låtar kanske börjar bli lite uttjatade. Men det är precis som med hörlurarna. Det blir kanske inte samma sak om jag byter.

Jag vill ha några få låtar som jag har tröttnat på. Då blir alla andra låtar ännu bättre.

-

På tal om uttjatade låtar. Under tiden jag suttit och knapprat på tagentbordet för att få till detta långa och fantastiska inlägg så har vinjetten till Svensk Filmindustri-filmen (någon barnfilm som Hugo kollade på innan han la sig) spelats sisådär 40 gånger tror jag. Den börjar nästan bli bra.

För bra.